Jag startade denna bloggen för några år sedan då jag hade en period igen då jag mådde dåligt för min pappa hade gått bort och jag kände mig väldigt ensam i mitt sorg arbete. Nu tänkte jag att jag skulle ta tag i skrivandet igen. För nu är jag inne i en period igen då jag mår dåligt. Jag läste vad jag tidigare skrivit och kändes bara deppigt att jag hela tiden får ett behov av att skriva av mig när jag mår dåligt. Känns ju som att mitt mående inte hänt någonting på 2 år. Vilket svaret är både ja och nej. På ett plan mår jag ju bättre än vad jag gjorde förr, men jag har ju fortfarande mina svackor då jag mår dåligt. Nu mår jag dåligt för att jag blir negativt påverkad av min ensamhet, jag är en väldigt social människa som trivs att ha människor omkring mig.

Men jag träffade ju min käraste vän/syster i måndags, var med henne och hennes dotter på 7 månader hela dagen, plus att vi hade en fika stund även med hennes/ våran broder. Och idag ska jag på tjejkväll träff med några syskon i kristus i Stenstorp, men jag är såå otaggad, jag är på sååå fett  dåligt humör och känner mest för att krypa ner under täcket, käka choklad och titta på netflix.

senast idag tänkte jag att livet blir inte bättre än så här? Ändå inerst inne är jag nog en liten optimist som hoppas på att det ska bli bättre en dag. men jag har levt i 40 år, och så mkt har inte mitt liv förandrats, jag känner mig fortfarande väldigt ensam, jag får fortfarnade mina svackor, jag är singel, har inga egna barn och har aldrig varit gift. Vilket i det stora är mitt eget val, jag litar inte på killar, jag har haft oturen att träffa varenda idiot som finns, så det där med att hitta the one and only har jag gett upp sen länge.

Men visst har mitt liv förändras väldigt mkt på vissa plan, jag är kristen sen sept 2014, jag valde att döpa mig den 26 okt 2014 och visst efter det har mitt liv blivit ljusare. Jag är inte samma person idag, jag är gladare och mer positiv, mina agression problem finns inte längre, och jag är inte helt ensam längre. jag har väldigt många vänner även om jag inte har så många att umgås med. Men eftesom jag typ är den ende som är singel så blir det ju att dem är på ett annat plan än vad jag är. Dem flesta är gifta lr ska gifta sig, som min närmaste vän som är som en syster, hon har en dotter på 8 mån och en liten bebis tar sjukt mkt tid, så är det ju.

Sen har jag ju en speciell personlighet, jag är en person som är väldigt brutalt ärlig, jag säger vad jag tycker och tänker, och jag ifrågasätter saker som gör att många är nog lite rädda för mig, dem vet inte hur dem ska hantera mig. Vilket är fullt förståligt. Problemet med mig är att jag lätt känner mig utanför och jag har svårt att hantera dem känslorna. Men jag försöker jobba på det, jag försköker att inte ta det personligt när jag inte blir medbjuden lr när en tjejkompis väljer hela tiden att umgås med en annan tjej. Även om det är svårt att inte ta det personligt när typ alla tjejer blir bjuda men inte jag. oavsett vad dem säger så vet jag att det är personligt. Men jag vet oxå att det inte hadndlar om att dem inte tycker om mig utan det handlar om mitt sätt att hantera när jag känner mig utanför. dem är som sagt rädd för mig och min brutala ärlighet.

så även om mitt liv på ett plan inte har förändras mkt, så har det på ett annat plan förandras sjukt mkt. Jag vet att jag fortfarande har sår som jag behöver lära mig att hantera, jag vet att jag inte alltid är lätt att stå ut med, just för att jag låter mina känslor styra då jag blir sårad. Jag vet inte varför jag har sånt starkt behov av att vilja att folk ska veta att dem sårat mig, att jag accpeterar inte utanförskap m.m 

Jag vet inte, jag kanske aldrig kommer bli hel fören jag kommer hem till Jesus. Vilket en sida av mig hoppas på att det är vääääääldigt snart, medans en sida vill leva vidare för har ett hopp/ ösnkan om att det kommer bli bättre. Men visst kan jag känna att jag har levt 40 år och livet verkar inte bli bättre än så här, och då kan det kvitta, då kan lika gärna Jesus komma och ta hem mig nu!!!!

Ibland bär jag på så mkt frustration att jag har sån god lust att skära mig bara för att släppa på trycket.
Men jag gör det inte.
Idag har jag en dålig dag. Jag är så arg på mig själv att jag är så beroende av människor. Jag tycker det är jobbigt att vara ensam speciellt när jag mår dåligt. Jag har många vänner men väldigt få som har tid att träffas. Och det har jag full förståelse för. Jag kan inte begära att dem ska offra sig själva bara för att jag jämnt gör det för alla.
Det är inte deras fel att jag är en person som vill finnas till för alka, ställa upp på alla. För jag vet hur det är att behöva en vän, behöva nån att prata med. Jag vet hur ångesten kan krypa i kroppen för att man mår sååå dåligt, att msn önskar att nån... bara nån som ska se en och visa att man inte är ensam

Jag vet hur det är att känna sig ensam och därför vill jag finnas till för alla mina vänner. Men vi alla är olika och jag har ingen rätt att kräva att dem ska göra detsamma för mig.

För dem finns för mig i den mån dem kan. Och jag är tacksam när dem väl finns där.

Därför jag skaffa denna blogg för det hjälper mig mkt att bara få skriva av mig, när jag inte har nån att prata med.

Jag vill bara må bra. Jag vill vara hel. Jag vill vara stark och en bra förebild
Men jag är bara en människa, med fel och brister precis som vem som helst




Tankar
2019-08-22 20:53
Tänkte att eftersom jag inte alltid har någon att prata med. Och har mkt som jag behöver få ur mig. Vad är perfekt då, om inte en blogg.


Igår var det begravning för min pappa. Så idag har jag haft en känslomässigt jobbig dag.
Ångest som jag har lyckas hålla i schack så det inte blir en rejäl ångest attack.
Det är så jobbigt att största delen av dagarna är jag ensam. Det hade varit så uppskattat om jag hade haft någon vid min sida. För ensamheten är extremt jobbig vid såna här tillfällen.
Jag har många fina vänner men tyvärr så har dem ju sina egna liv. Plus att jag är extremt dålig på att be om hjälp, att säga att jag behöver deras stöd. För jag vill inte vara till besvär.
Så då lider jag hellre i tysthet och hoppas på att dem ska höra av sig ?
För oftast är det ändå ingen som har tid att träffas när jag väl frågar.
Vilket jag har full förståelse för. Så jag klandrar dem absolut inte! För jag vet att dem finns så mkt dem kan.
Och jag är enormt tacksam för all hjälp jag får att rensa i min pappas verkstad. 2 helt fantastiska vänner har hjälpt till i den mån den kan ?

Känner mig ändå välsignad att jag har dem i mitt liv. Välsignad att ha fina vänner i församlingen som hjälper i den utsträckning dem kan ?